Min sambo älskar hösten, säger hon. Hon tjatar hela tiden om hur vacker den är, om hur vackra alla färger är när det liksom "brinner" i träden. För mig betyder hösten regn och rusk och infarten till den slaskiga vintern. OK, jag har ingenting emot kylan, men då vill jag ha ordentligt med snö, och gärna en sol som slår ner i snötäcket och får det att gnistra.

Men helst vill jag ha sommar. Hela tiden. Året om. Inte för värmens skull, för paradoxalt nog tycker jag att värmen kan vara närmast outhärdlig, men på samma gång känner jag mig lite latare och slöare under sommarperioden. Lite lugnare. Jag har lättare att koppla av.

Kanske skulle jag uppskatta hösten lite mer om jag bara hade ro att stanna upp och känna efter. Titta. Se. Njuta av alla färger och intryck, av dofter och ljud.

Jag kan bara inte stanna upp, inte tillräckligt länge.