I måndags inleddes utredningen om mina misstänkta begåvningar – ADHD och Aspergers syndrom.

Resan hit har tagit omkring ett år och egentligen ska jag inte klaga, för det finns de som får vänta längre än så på att utredas.

Som vanligt var jag ute i sista minuten, men jag var i alla fall på plats på plan 6 i skaplig tid – enligt min tideräkning.

Vi började med en så kallad patientintervju, där jag fick – så gott jag kunde, i alla fall – försöka redogöra för hur jag funkat (eller inte funkat) under åren, från knoddåldern och framåt. Eftersom jag knappt minns hur skolåldern såg ut, så var det förstås knepigt att plocka fram minnen från sjuårsåldern. Duuuhhh!! 

Sen tester. Ordtester för att minnas – och jag mindes inte så bra. Datortester; flimrande färger i olika former, därefter sortering av kort (dator).

Verkade inte så märkvärdigt, men jag var helt jävla slut efteråt. Fast värst var det under testet med färgerna; jag skulle sitta och stirra på den förbannade skärmen i 20 minuter och det började krypa i hela kroppen redan efter ca tre minuter. Och dessutom höll jag på att somna, mitt under testet, kände mig trött och utmattad.

Nåja. Det var tydligen de “jobbigare” testerna. Sa hon. Idag väntar 2 timmar med arbetsterapeut och skötare, och efter lunch ytterligare ett par timmar tillsammans med psykologen.

Rond II.