Camilla Läckberg är författare. Så mycket vet jag, eftersom hon figurerar lite här och var – jag är ju liksom inte blind. Och tidigare idag såg jag hennes namn i ett debattinlägg i Expressen.

Jag har aldrig läst en rad av Läckbergs böcker – och lär väl aldrig heller göra det. Inte för att jag är snobbig, eller så; inte för att jag ser ner på författare som skriver i en viss genre och på något vis skulle anses vara “bättre” eller “sämre” än andra författare, utan mest för att jag inte känner för det.

Mitt ointresse för Läckbergs böcker till trots, så har jag inte missat att man nu sänder Stenhuggaren i SVT. Det finns risk att jag kommer att ta mig tid att kolla lite närmare på den, om inte annat för att få en inblick i Läckbergs okunskaper om npf, och i det här fallet om autism och Aspergers syndrom.

En av karaktärerna i Läckbergs roman Stenhuggaren heter Morgan. Han har Aspergers syndrom – precis som jag. En form av autism, med andra ord, som yttrar sig lite olika hos olika individer; en del av oss är mer “aspiga” medan andra visar upp betydligt mildare aspigheter.

Camilla Läckbergs aspergare “Morgan” fascineras av blod och död. I storyn grämer han sig över det faktum att han inte hade möjligheten att närvara vid obduktionen av en liten flicka, eftersom han tycker om att se på medan man karvar i kroppar.

Visst låter han som en mysig kille, den där Morgan? Aspergaren Morgan. Som är känslokall och saknar sunt förnuft. Det får vi nämligen också lära oss av Läckberg: Aspergare saknar sunt förnuft.

För även om Camilla Läckberg inte tänkt längre än näsan räcker, så måste hon väl någonstans inse faran i att generalisera som hon gör? Hon måste väl förstå att – även om många läsare förstår att det är fiktivt – det är ett stort antal läsare som köper hennes aspergare Morgan som en slags sanning, att Läckberg faktiskt lever som hon lär och gör en ordentlig research inför en roman. Klart att de tror! Det står ju till och med att läsa på Läckbergs egen hemsida, i avsnittet om Deckarskolan!

Men Camilla Läckberg har skitit i allt vad research heter. Möjligen har hon nöjt sig med att randomgoogla lite till kaffet,  och sen slarvat ihop en lagom läbbig karaktär, någon som kan lura läsaren i fel riktning under resans gång.

Ponera nu att Läckbergs “Morgan” istället varit CP-skadad. Eller kanske lidit av Downs syndrom. Med tanke på Läckbergskans faktagrävande hade Morgan troligen blivit mongo med hela läsekretsen. Ett mongo som njuter av blod och död. Vilket jävla liv det hade blivit!

Men nu handlar det ju bara om aspergare. Om aspisar. Då är det inte så jävla noga. Dessutom är vi typ känslokalla och fattar ju ändå ingenting. Det säger ju det sunda förnuftet. Eller, det skulle ha gjort det – om jag haft något.