Det finns en hel del videoklipp på webben att titta på och jag försöker att tipsa om de klipp som jag tycker är bra och intressanta. Men nu är det ju min smak och smaken är som bekant delad.

Under rubriken “Aspiedeo” här uppe i menyn i bloggen hittar ni ett urval från YouTube. Prova också videotjänsten Vimeo.

Du som är mer eller mindre aktiv på Facebook är välkommen att göra ett besök på Aspergarens sida. Det är en sida som jag skapade i syfte att sprida enklare aspergerinfo till vänner och bekanta, särskilt till de som av någon anledning har svårt att ta till sig olika npf-diagnoser. Klicka “gilla” och följ Aspergaren i nyhetsflödet på Facebook.

Tipsbloggen aspieGuiden har vilat en tid, men uppdateringar är på gång.

|Upp|Daterat|i|Bloggen|: Ytterligare länkar tillagda.

Vi som har diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD anses av Transportstyrelsen vara extra farliga, så det krävs läkarintyg för att få behålla lappen. Kanske bäst att låta oss rejsa omkring under mer kontrollerade former?

Ni som tillhör den normalstörda delen av befolkningen behöver inte oroa er – ännu. Det är OK att inte kunna använda blinkers, att vingla med bilen under mobilsamtalet; att smaska hamburgare och amma och sms:a samtidigt som ni passerar en skola går också bra.

Ni är ju “normala”.

Hos de flesta människor anses det mer eller mindre OK att under lunchfikat på jobbet berätta att hela familjen legat sjuk i vinterkräksjuka i en över en vecka, och att man torkat spyor och sprungit som en skottspole mellan sängen och toaletten.

Kanske är det en och annan som rynkar på näsan åt dig, men i övrigt nickar nog dina kollegor instämmande och suckar och hå-hå-ja-jaar; de ser medlidande på dig och säger någonting om att det är för jävligt att man ska behöva genomlida sånt. Varpå alla plötsligt är involverade i ett åh-jag-vet-precis-hur-det-är-samtal där alla glatt och villigt bjuder på självupplevda torka-spya-anekdoter. 

Men om du vid samma fikabord kläcker ur dig att du varit deprimerad en tid och haft väldig ångest, då börjar kollegorna att oroligt vrida på sig i stolarna. Kryddar du dessutom med några ord om att du funderar på att uppsöka psykiatrin, då sörplar de snabbt i sig sista kaffeskvätten och ursäktar sig med att det ligger en massa jobb och väntar.
   Ingen vill höra om du mår psykiskt illa. Det är känsligt, det är ett tabubelagt ämne som på grund av okunskap och fördomar sorteras under kategorin Sånt Man Håller Käften Om.

Ändå är det här med psykisk ohälsa inte alls ovanligt. Under min resa från hållplatsen Okunskap, via stationerna Funderingar och Ovisshet, så mötte jag många som vittnade om att de hamnat i depressioner och tvingats söka hjälp. Vanliga människor, som vilka som helst, hos vilka man aldrig kunnat ana någon form av psykisk ohälsa.

Och det är ju så det är; psykiska sjukdomar, neuropsykiatriska tillstånd – det är ingenting som syns. Det kanske inte ens märks – förrän det är försent.
   Vi märker det först när någon hoppar framför ett tåg eller trycker i sig en överdos mediciner; det är först då vi reagerar och någonstans mellan "Jävlar, vilket skönt väder vi hade i helgen" och "Jag spydde som en gris i måndags”, där klämmer vi till med ett "Jaa, guuud, vad trist, va? Hon som verkade så n o r m a l".

Nåja, det är på tiden att vi ändrar på det nu. Det är dags att börja prata om det. Hemma, på jobbet, på bussen, över en fika, en öl, på picnic-filten. Ja, var fan och helst du vill – bara vi pratar.
   Det är lika OK att må illa i skallen som i magen. Prata. Lyssna. Det krävs inte så mycket mer.
   Och du… – du behöver inte ens svabba efteråt.

Se till att skaffa dig Hjärnkoll. Idag.