Fyra bilder. Fyra ansikten. Fyra olika tidpunkter. En och samma person.

Så långt är jag med. Det som slår mig, just nu, i skrivande stund, är att jag inte exakt kan placera tre av dessa bilder utmed någon linje. En tidslinje.

Det enda jag kan minnas är att – om jag tar dem från vänster till höger, uppifrån och ned – den övre bilden till vänster är tagen på 60-talet. Därefter, i tur och ordning, följer sent 70-tal, mitten av 80-talet och… ja, den sista vet jag med säkerhet att den är tagen i april 2009.

Mitt minne är inget vidare. Visst minns jag sånt som hänt, jag minns delar av min barndom, men endast… – just delar, ja. Om vi bortser från killen längst uppe till vänster i bild; jag minns inte så mycket från den åldern och det är kanske inte så konstigt, vi är nog fler som har väldigt suddiga minnen från de första åren.

Killen på bild nummer två, längst upp till höger, vill inte minnas så mycket. Han har förträngt en stor del av barndomen; dels för att tankarna på mycket av det som hände på den tiden är rätt obehagliga, och dels för att hjärnan på honom ständigt jobbade för högtryck för att försöka ta in och sortera alla intryck som bjöds från omvärlden. Han visste inte då vad det handlade om, det är först idag som jag börjar förstå vad det handlar om.

Killen på bilden längst ner till vänster var en till synes sorglös och slö och slarvig och märklig typ. Han hade aldrig något arbete och drev mest omkring och lånade pengar av bekanta som sen aldrig betalades tillbaka. Man kan säga att han levde på lånade pengar, kryddade med drömmar om vinstgivande karriärer som skulle göra honom ekonomiskt oberoende och fri från alla bekymmer.

Han fantiserade och fabulerade och manipulerade, såväl sig själv som andra, och efter sig lämnade han många med kliande huvuden, ryckande axlar, suckande munnar, kisande ögon och knutna nävar.

Många trodde nog att han inte brydde sig om det, och på sätt och vis är det sant; för han visste inte vad han gjorde, han hade inte förmågan att förstå vad andra kände, hur andra reagerade, och även om han i slutändan insåg att någonting i hans beteende ansågs olämpligt, så ryckte han själv på axlarna åt det och vandrade vidare.

Jag envisas med att titulera mig “killen längst nere till höger på bilden” här ovan. Jag har passerat 43 och borde kanske skriva “mannen”, men av flera orsaker har jag aldrig känt mig särskilt bekväm med – mannen. För jag är fortfarande den där lille killen, killen längst uppe till vänster i bild.

Killen som jag inte minns mycket av. Killen som blickar in i kameran och klämmer på en boll. Killen som väntar på att blixten ska slå honom i ansiktet. Killen som helst vill att det ska vara över, så han kan få återvända hem till leken.

Killen som inte har en aning om vad vare sig ADHD eller Asperger är för något, men som ett fyrtiotal år senare ska sitta framför en datorskärm, under taklampans sken, och försöka få såväl sin omgivning som killarna på bilden att förstå.