Du ska inte tro att du är så jävla unik bara för att du har en släng av cancer
Jamen, SÅN är ju jag meeeeed! Vi är nog alla lite sådär… eehh, vahetteresaru? Aschberger-nånting?
Det är en rätt typisk kommentar man möts av när man försöker förklara vad Aspergers syndrom och ADHD innebär för ens vardagsproblematik.
Och på sätt och vis är det sant; många har problem med knasig tidsuppfattning eller ogillar att umgås med främlingar eller glömmer saker i tid och otid. Men det är skillnad på att uppleva de här problemen lite då och då, och att dagligen – från morgon till kväll – leva med dem.
Det är en enorm skillnad.
Jag har redan börjat vänja mig vid de här flåshurtiga kommentarerna från omgivningen och ler istället. Jag tror att de flesta tolkar mitt leende som ett “oj-så-dum-jag-är”-leende, som om jag just inser att jag bara är som alla andra. I själva verket är mitt leende ett överseende leende, fullt jämförbart med att idiotklappa någon på huvudet. Medlidsamt, är nog ordet, för jag förstår ju att omgivningen egentligen inte menar något illa – de är bara okunniga.
Om jag hade cancer och strålbehandlades, skulle de då yppa samma korkade kommentarer? Som “jamen, vi tappar alla lite hår, vet du – imorse tappade jag flera stycken när jag borstade håret!”
Troligen inte. Cancer är inget man skojar om, det är allvarliga saker. Men ponera att jag blivit av med ett ben, låt säga i en trafikolycka. Det är inte skoj, det heller, men man är i alla fall i livet och med rätt hjälp och med de rätta verktygen kan man ändå leva ett hyfsat liv.
Det är ungefär samma sak med olika npf (NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättningar), dock med den skillnaden att vårt handikapp inte är synligt; vi saknar inga ben eller armar, vi har varken protes eller sitter i rullstol, men likt förbannat har vi ett handikapp som ställer till det i vardagslivet och som får den till synes enklaste uppgift i världen att kännas som att försöka bestiga Mount Everest. Men med hjälp av de rätta verktygen, och omgivningens förståelse, så kan vi leva ett rätt bra och närapå problemfritt liv.
Det är högst tveksamt att någon skulle vända sig om till sällskapet med benprotesen och irriterad ryta: “För fan, kom igen nu, vi har bråttom! Sätt fart nu, släpa inte protesen efter dig!” Jag tror inte heller att någon i rullstol möts av: “Jaja, vi har väl alla lite problem med benen, en gång satt jag så jävla obekvämt att bägge benen somnade, så jag vet nog hur det är!”
Tänk på det. Du är kanske lite som jag, det är bara det att jag är lite mer jag än du är.
Eller den som jag kom på häromdagen: ”Jaså, du är blind? Jaha. Ja, jag är också synskadad, jag måste ha läsglasögon”. Eller: ”Nej, jag tror inte på det där med allergidiagnoser. Det är så mycket sånt nuförtiden. Sluta sjåpa dig, smaka på jordnötterna.”
Mycket bra skrivet.
Tack du, neurotiska katt
Och välkommen hit!
@trollhare: Hahahahaha! Underbart! Kan se det framför mig, någon som sitter med uppsvullen hals, blå i ansiktet. ”Jamen… EN liten jordnöt till ska du väl klara av?!” Tack för skratt, Trollis
Tjena Jonas,
Men jag missar kanske något i din text? What´s your point.
Du vet sedan tidigare att jag uppskattar dig!!
Vi har en kille på jobbet som luktar skit, det strålar ut en rätt otäck odör från honom. Men han har varit öppen med det och förklarat vad det beror på – och alla accepterar det hela och är impade av att han öppnat sig och förklarat.
Hade nu killen valt att, trots påstötningar och frågor, tiga och inget göra åt situationen hade han ju inte kunnat räkna med omgivningens förståelse.
Om du snackar med mig och förklarar vad dessa bokstavkombinationer betyder och hur de påverkar ditt dagliga liv och beteende. Ja då försöker jag ta mig till det?
Men om jag inget vet eller får reda på. Då är det inte så himla lätt.
Bli inte förbannad på mig nu – men försök undvika att skriva utifrån ett förment ”offer”-perspektiv. För den bild jag fått av dig så är offer det minsta du är!
Allt gott! /Robert
Hej Robert!
Nu vet jag inte riktigt vem du adresserar – jag heter ju inte Jonas, så ursäkta förvirringen
Sen vet jag inte om jag skriver ur ett ”offer”-perspektiv; i det här fallet handlar det om att jag faktiskt försöker förklara mina tillkortakommanden för omgivningen, utan att riktigt nå fram och få respons. Jag begär inte heller att alla ska förstå, och jag vill definitivt inte betraktas som något slags ”offer”, någon att tycka synd om – jag vill bara att den som lyssnar åtminstone ska försöka ta till sig lite av informationen.
Jag blir inte förbannad, varken som Jonas eller som Börje
Misstänker att du kanske blandat ihop det hela i tron att du svarat Jonas A?
Tack för kommentar!
Mycket bra beskrivet Börje
Du vet att jag älskar dig va? Fullkomligt platoniskt kyskt anständigt och virtuellt, men i alla fall så gör jag det. Eller okejdå, inte dig, utan det du skriver och ger uttryck för här och annorstädes. Men det är ju du, en del av dig iaf.
Börje, det här blogginlägget satte verkligen fingret på något som stört mig sjukt mycket.
Jag har alltid varit ganska högpresterande och lyckats riktigt bra på många sätt, så jag fick inte min ADHD diagnos förrän jag läste på högskola (en som av dagspress kallas ”elitskola” med höga intagningar och hårda studier, kändes som att jag fuskat mig in där då mina gymnasiebetyg var ganska dåliga men hade högsta resultat på högskoleprovet). Min läkare som gav mig remissen till utredning gjorde det inte frivilligt; ”Äh, de sätter så stor press på er på den där skolan, du har ju kommit in så du är ju smart. Men eftersom du insisterar så kan jag väl.”
För mig var det en stor grej att bli diagnosticerad, det förklarade så väldigt mycket för mig och jag kunde lära mig om mig själv för att prestera bättre. Då många tyvärr har dåliga attityder kring npf så valde jag att bara berätta det för ett fåtal av mina närmaste skolkamrater, och jag trodde på något sätt att de skulle få någon form av förståelse kring det hela.
Några blev glada att jag valt att berätta det för dem och förstod direkt vad det handlade om, men flertalet viftade bara bort det med kommentarer som ”jaja, det händer mig ibland också” – vilket sårade mig ganska hårt. Vissa personer verkar det inte som att det går att få att förstå. Dina kommentarer om att leva med vad som för andra är ögonblicksproblem kommer jag använda nästa gång någon har den reaktionen.
Tack…
/mamma som kämpar för omvärldens förståelse av storsonen
Pärlan: Vad GLAD jag blir! Du vet nog att jag älskar dig med; inte på det där normativa jag-älskar-dig-viset, utan så där som bara en totalt empatilös, känslokall och störd jävel kan göra ;o)
Jan: Tack för din kommentar! Folk fattar verkligen inte hur mycket det betyder att få en diagnos, och att det ofta faktiskt är en positiv känsla man upplever i samband med ”domen”.
Jag har fått fler kommentarer i stil med, ”men Guuuud, vad tråkigt, hur KÄNNS det?” och ”ååhhh, jag BEKLAGAR verkligen!” och jag fattar ingenting, för i min värld är mina diagnoser varken sjukdomar eller dödsdomar. Snarare början till något nytt. Ett nytt liv.
Välkommen till min pixlade verklighet, förresten!
Och tack alla ni andra för era kommentarer. Jag är tidvis duktigt dålig på att reagera på kommentarerna, men det beror på taskigt minne i kombination med dampiga tankegångar och alltså inte på ointresse.
Så ni vet
Klart ditt oresponsande på kommentarer beror på ointresse, du är väl inte intresserad av människor och vad de kan tänkas tycka, om inte det handlar om att de ska lyssna på dig. Fast just det, det är ju det vi gör här inne… Då kanske vi kan bli lite lite lite intressanta. Hmmff… Funkade inte med fördomen där nä.