Jag heter inte Pieter, utan något annat. Pieter är förnamnet till ett gammalt webbpseudo som jag använde främst under slutet av 90-talet. Pieter Rishnak var mitt alias. Jag använde det främst i bloggar och i olika debattfora. Det var på den tiden då jag inte ville skylta med vem jag är.

Idag har jag inga problem med att skylta med min riktiga identitet, inte alls, men paradoxalt nog så väljer jag att skriva den här bloggen under pseudonymen Pieter Rishnak. Medveten om hur fördomsfulla människor kan vara så anser jag att man ibland måste vara försiktig, även om det känns fel. Jag vill ju egentligen inte dölja någonting, men jag vore naiv om jag trodde att det skulle vara helt riskfritt att var helt öppen med allt.

Fortfarande medveten om folks fördomar väljer jag nu att fortsätta bloggandet här under mitt eget namn – Börje. Ältade det här i huvudet under gårdagen, fram och tillbaka, och hur jag än vände och vred på mina tankar så kom jag hela tiden fram till samma slutsats: Varför ska jag hålla käften om vem jag är?? Jag är ju fortfarande densamme, samma "konstiga" och knepiga kille som jag alltid varit, och enda skillnaden är att jag börjar ana orsaken till att jag är som jag är.

Nu låter det nästan som om jag ruvade på världens grej, men det handlar egentligen bara om något så futtigt som att jag inte vill att min blivande arbetsgivare ska döma mig på förhand. Idag är det så oerhört lätt att snabbt googla sig till en uppfattning om en person man av någon orsak är nyfiken på.

Jag har under drygt 20 år arbetat med säkerhet i någon form. Det är något jag kan och som jag trivs ganska bra med. Hur illa eller bra ställt det än varit med mitt psykiska tillstånd så har jag prickfritt skött mitt arbete. Nåja, nästan prickfritt, i alla fall. Ingen är som bekant perfekt

Frågan är hur min arbetsgivare skulle ställa sig om jag talade om att jag misstänker att jag har ADHD? "Åh fan! Jaja, så länge du inte klättrar på väggarna och river sönder kundens kontor, så är det OK!"

Skulle det låta så? Troligen inte. Det vet man förstås inte; jag kan ju ha tur och ha en chef som är lite mer insatt i ämnet och hellre ser till det faktum att jag har lång erfarenhet av mitt yrke, snarare än att döma mig på grund av några bokstäver.

Nu klättrar jag inte på väggar och jag river ingenting. Visst är jag lite – och ibland mycket – stirrig, men det är inte värre än att det kan promeneras bort. Det är mer rastlöshet, pillande och trummande med fingrar… Jag lider av uppmärksamhetsproblem och har jäkligt svårt att koncentrera mig. Jag är stökig inombords, men tar inte ut det på vare sig människor eller ting. Jag är oorganiserad, saknar helt känsla för struktur och har alltid hundra bollar i luften. Men bara för en kort stund, för jag lyckas aldrig hålla dem uppe utan tappar dem och ser dem rulla och studsa sin väg, utom räckhåll.

Tur att jag alltid hittar nya bollar. Det tycks finnas hur många som helst…