Orsaken till följande inlägg var att jag plötsligt började fundera på vad man egentligen "får" och inte får skriva, som i det här fallet i en blogg. Hur uppfattas det jag skriver? Kan läsaren se ironin i vissa texter? Förstår de att jag egentligen inte alls menar allvar med att man, för att ta ett exempel, kan ta livet av alla "fula" barn för att få till ett snyggt skolfoto? Borde jag ta sånt i beaktande och så att säga censurera mig själv i bloggen?

Jag.

Ibland skriver man saker man ångrar, liksom man ibland säger saker man ångrar; saker man önskar vore oskrivet, osagt, någonting man önskar vore ogjort.

I en blogg är det så enkelt: Det är bara att öppna upp inställningarna till det administrativa gränssnitet och klicka på "unpublish" eller "radera". Sen är saken biff. Därute i verkligheten, vid frukostbordet eller på bussen eller i fikarummet på jobbet finns inte den möjligheten. Sagt är sagt. Gjort är gjort.

Jag vill inte påstå att jag har lidit – eller lider – av min rättframhet, men det är klart att man fått ångra saker man sagt. Man har, så att säga, öppnat käften utan att kontrollera att alla kablar i hjärnskåpet är korrekt anslutna.

Oftast kommer det "lustigheter" ur min mun (och en del lustigheter är till och med roliga i andras öron), så det är egentligen ingen större skada skedd. Men då och då kläcker man ur sig lustigheter som kanske går över gränsen, som kanske sårar eller förargar, och då – just i den stunden – är det klart att man önskar att livet vore lite mer WordPress och att man hade adminrättigheter och bara kunde radera hela inlägget.

Å andra sidan… Vore det inte jävligt tråkigt om man begränsade sig så? Om man hela tiden tänkte efter, noga övervägde minsta lilla ord, smakade på dem och rullade runt dem i munnen innan leverans.

Nja, det känns inte rätt att göra så heller. Det är inte Jag. Visst kan jag ta mig en funderare innan jag yttrar mig, men för det mesta föredrar jag nog ändå att spotta ur mig orden spontant. En spontan ordloska piggar upp, som jag brukar tänka.