Jag kom ner till Småland sommaren 2006. Till en liten byhåla, en idyll utan Systembolaget, t-bana och höghus i betong. Så otroligt skönt! Det var en befrielse att slippa den stökiga gråtrista förorten och uppleva lantlig idyll. Lugn och ro. Frid och fröjd. Åtminstone till en början.

Jag började få ångestkänningar, lite av panikattacker. Kunde inte alls fokusera, inte koncentrera mig; jag blev stirrigare än vanligt och… ja, jag vet inte riktigt, det var många konstiga känslor. Inte så konstigt, tänkte jag, eftersom jag inte bara lämnat jobb och bostad och vänner, utan även det viktigaste av allt: Min dotter.

Sökte hjälp hos husläkaren på vårdcentralen på orten intill. Träffade en otroligt bra och förstående läkare, relatvt nybakad, och vi kom fram till att jag troligen led av ångest, kanske något slags stressrelaterat. Fick knäpptabletter för humöret.

Jag tänker inte gå in närmare på det här nu, men i korta drag utvecklades det hela till att jag bollades mellan två olika läkare och i dagsläget har jag testat tre olika mediciner, den senaste är Efexor. Det har väl funkat sådär, det känns inte riktigt rätt för mig. OK, jag mår lite bättre, men det är just det – lite bättre. Inte särskilt mycket bättre.

Det var min sambo som nämnde det här med ADHD. Hon hade läst någon artikel, tror att det var i svenskan, om en kvinna som på äldre dar fått diagnosen. Så min sambo tyckte att jag skulle kolla lite närmare på det. Så jag kollade närmare, och… ja, vad ska jag säga? Plötsligt började jag fatta varför jag är som jag är, varför jag varit som jag varit. Eller, det är kanske lite överdrivet att hävda att jag plötsligt fattade, för det var ju liksom inte så att det började ringa en massa klockor och inget tak öppnade sig och konfettiregnet uteblev…

Men jag fattade. Till slut.