- Fåjaserinpille?
- Va?
- Få ja se din PILLE?!
- Min pille??
- Pillesnopp!
- Nääe…!
- Meh! Komijenrå! Få kolla!
- Näää!

Det var väl runt 1977-78 någon gång. Vi satt hemma hos min polare och gjorde sånt där som polare brukade göra: Vi lyssnade på musik, botaniserade bland polarns gamla sönderbläddrade porrblaskor och jämförde kukar. Men eftersom jag tyckte att min var så förbannat liten så hade jag ingen lust att leta fram den.

Nja, kanske var den inte så liten när allt kom omkring, det var väl snarare så att polarns snorre var rätt rejält tilltagen. Gud hade haft en bra dag på jobbet när han monterade min polare. Det var inget jävla måndagsex där, inte!
 
Pille… Ja, man sa så då. Vi sa så, i alla fall. Nu när jag tänker på det, lyssnar, känner in det, så låter det rätt larvigt. Det låter väldigt… fjantigt. Pille. Och nu sitter det i skallen och maler, ungefär som en taskig radioplåga som man egentligen inte tycker om, men som har den där catchiga refrängen som gör att man inte blir av med skiten.

Pille… Om det inte varit för den där lilla annonsen i högermarginalen på Facebook så hade jag aldrig tänkt på det, och jag hade inte tråkat ut er med såna här funderingar.