Vänta lite! Ta en lapp och sätt dig ner! Vänta!

Vänta. Sneglar på de andra som väntar och inser att det bara är jag som väntar.

Röster i korridoren, en signal från en telefon hörs skära genom den landstingstunga luften och någon ropar och någon skrattar och någon ropar på nytt och telefonsignalen upphör med sitt karvande i mitt öra.

Men ekot dröjer kvar en stund. Så jag lyssnar på signalen medan jag väntar. Och väntar.

Hasande tofflor över nyskurat golv. Birkenstock eller Ecco eller kanske rentav ett par lågprissulor från en korg på Rusta.

Signalen är borta. Hasandet försvinner någonstans i slutet av korridoren, en dörr smäller igen och jag sneglar bort mot den obemannade receptionsluckan. Undrar om jag hinner peta näsan lite innan någon ropar mitt namn?

Skruvar försiktigt in ett finger och…

”Hej, Börje!”

Fan.